Ordförandereflektioner från Rio

SKF:s ordförande var på plats i Rio den senaste veckan, insöp OS-atmosfären och upplevde sambastämning på kanotstadion för Sprint. Här är hans reflektion kring prestationerna i Rio.

Vi har nu precis avslutat tävlingarna i Rio och OS 2016. Det är naturligtvis med blandade känslor fler än jag funderar över resultaten. Visst finns det en viss känsla av att inte lyckats fullt ut och inte uppfyllt vår målsättning att ta medalj (medaljer). Men jag anser ändå att OS i Rio har varit ett lyckat OS för kanot och Svenskt vidkommande. Min utgångspunkt är att det idag är en prestation att överhuvudtaget kvalificera sig till att få vara med på OS.

Kvalificeringssystemet är sådant att vi från Europa, där många av världens bästa kanotister finns har ett fåtal platser att kriga om. Trots det hade Sverige 4 representanter inom Sprint och 1 inom Slalom. Vi ska heller inte glömma att vi har en representant på Paralympics som drar igång om ett par veckor, Helene Ripa som är en kandidat till topplacering. Vi har för första gången representation inom Paralympics och inom Slalom, detta är väl värt att notera.

Inom norden var det bara Danmark i övrigt som var representerade, på totalt lika många distanser som oss, men med en K4:a damer ger det dem numerär som är större. Norge och Finland lyckades inte kvalificera sig till OS.

Utöver det kan vi också reflektera över att om det funnits någon typ av rättvisa så skulle vi haft en K2:a på 200 m herrar också. Christian och Erik skulle varit kvalificerade redan vid förra årets VM om dopingkontrollerna fungerat som det skulle. Där anser jag att vi blev berövade representation som dessutom fick ett surt efterspel under försommaren som kändes mycket olustigt, då dopingfusket uppdagades.

De resultat vi uppnått på OS är heller inget vi behöver skämmas för då vi fått en 7:e, 9:e, 10:e samt 14:e i Sprint. Inom slalom blev det en semifinal där Isak (15:e) visade framfötterna.

Vi har ännu en chans kvar i Paralympics, där Helene Ripa kommer tävla. Om vi också betänker att Karin och Sofia blev berövade en finalplats på K2 500 m, då de ryska K2:an fick delta trots doping misstankar mot en av ryskorna så är det genomgående bra prestationer. Dessa resultat är inget kanot Sverige behöver skämmas över, tvärtom vi ska vara stolta över detta även om vi inte är nöjda. En stor eloge till de aktiva som kvalificerat sig till OS och som presterat mycket bra resultat. Jag hoppas att det är en morot för de unga lovande kanotister vi har i vårt avlånga land, att satsa med full kraft mot 2020.

Även om det är de aktiva och de tränare som är involverade som ska ha all uppmärksamhet för detta så vill jag absolut tacka Er alla som jobbar i de tysta. Jag tänker på alla Er som är involverade i klubbverksamheten och övriga ideella ledare, utan Er skulle vi inte dessa resultat vara möjliga. Så jag hoppas att vi alla känner stolthet och motivation att jobba vidare mot 2020. Självklart kommer vi analysera och utvärdera resultaten efter säsongen (inte bara från OS), och vi ska jobba för att utveckla och förbättra vår verksamhet. Det arbetet har redan startat och vi kommer under hösten genomföra en del förändringar inom sprintverksamheten. Men jag vill också slutligen verkligen belysa att Svensk Kanotsport är så mycket mer än de grenar som finns representerade på OS. Under OS får kanotsporten alltid lite extra publicitet eftersom vi varit framgångsrika och har förmåga att få fram nya generationer med duktiga kanotister. Men Svensk Kanotsport och den verksamhet som bedrivs inom svenska Kanotförbundets verksamhet omfattar 14 grenar som alla är värda uppmärksamhet för de resultat och det arbete som de utför. Men nu har det varit OS och då får Sprint och Slalom lite extra uppmärksamhet som vi är tacksamma för.